Som bor granne

Kvällsbuller

2020.10.07 11:47 soadisak Kvällsbuller

I ungefär ett halvår trodde jag grannen ovanpå mig hade en bäddsoffa. Någon gång på kvällen, oftast mellan kl. 21:30-22:00, har jag hört ett nästan studsande buller. Det har låtit som när man släpar en möbel där benen börja studsa/vibrera. Ibland låter det redan runt kl. 20 på kvällen.
För två veckor sedan så var jag utomhus när detta ljud uppenbarade sig. Då var det uppenbart att vibrationerna jag trodde var en möbel i grannens golv snarare var i kaliber med en jävla flygräd. Det small och dundrade skithögt och det skälvde i marken.
Jag bor i Landala och tror att merparten av stadsdelen uppfattar detta ljud eftersom min mor, som bor ca 200-300 m bort, också trott att hennes granne drog ut en bäddsoffa varje kväll senaste halvåret.
Är det någon som vet vad det handlar om? Jag misstänker Västlänkssprängningar men hade velat ha ett definitivt svar.
submitted by soadisak to Gothenburg [link] [comments]


2020.09.30 14:30 sundetsparla Till hantverkaren en våning upp

Hej,
Inser att du antagligen är upptagen med att sätta ett nytt pb i hur många borrhål i betongvägg du kan lösa på en timme, se hur höga decibel du kan komma upp i genom att banka på vad som låter som plåt (?), och att du därav antagligen är för upptagen för att browsa reddit, men det här meddelandet är egentligen inte riktat till dig. Det är grannen som bor ovanför mig, vars lägenhet blir renoverad. En granne som renoverar, och som gör det alla dagar i veckan, och som snart har pågått i två månader, på orimliga timmar under dygnet.
För att upprepa, har inget emot hantverkaren, hoppas han sätter nytt pb, men hoppas också att personen som bor över personen som bor över mig skaffar trummor, tar onlinelektioner i steppdans och skaffar unge som råkar få kolik.
Ha det gytt, nu ska jag köpa öronproppar.
submitted by sundetsparla to swedishproblems [link] [comments]


2020.08.27 13:06 1joshman23 Hämnas på grannen.

Igår kväll bestämde jag mig för att beställa hem lite Domino’s efter en go nattish. Vräkte på rätt så rejält med en 2L Coca-Cola, Large Peperoni och Cinnastix som efterrätt. Magen kurrar.. Blicken går som en propeller mellan leveranstidens nedräkning och den nya holken man sitter och meckar på.. (Undrar om man skall trycka i sig en till? ) PLING säger det till på datorn och beställning skall vara ”Levererad” ...
Levererad? Antingen så har jag varit för beng och missat att någon ringt på hos mig, men den djävuls klockan väcker ju fan dom döda tänker jag.. Aldrig i livet att jag skulle missat det. Smyger ut och tittar.. Det är tomt i trapphuset.. Va fan?
Ringer dominos och frågar vad det är frågan om. D: Beställningen skall vara levererad
Me: Ja det ska den, men uppenbarligen inte.
D: Konstigt, föraren påpekar att du öppnat och tagit emot pizzan
Hmmm.. Till slut skickar dom samma snubbe med samma beställning utan extra kostnader, denna gången går jag ut och möter honom vid porten. Han frågar efter mitt namn som jag gärna lämnar ut och får min mat. Sedan berättar han följande..
”När jag lämnade över den förra beställningen så var det en ung tjej som öppnade och glatt tog emot pizzan..”
Då har alltså mitt tjackmongo till grannes helvete snott min jävla mat med ett leénde på läpparna. Piss ludret bor precis våningen under mig så förstår att deliveryguy kunde gjort en tabbe. Men vad är det för avskum till människa som snor en grannes pizza med mitt jävla namn på?
Då är min fråga: Hur gör jag denna odrägliga människans liv mer surt än vad det redan är?
Denna grannen har förövrigt varit jävligt obehaglig att bo med, tappar bort nycklar på fyllan och väcker folk mitt i natten för att ta sig in i porten, spyr och har sig i trapphuset. Kort sagt för jävlig.
TL;DR: Granne snodde min monster pizza.
Förstår att detta kanske inte ha specifikt med grälle att göra men känns som att denna sub/r hade kommit med rätt roliga ideér. ✌️
submitted by 1joshman23 to swedents [link] [comments]


2020.08.20 13:14 Carlyone Att göra sig av med frigolit

Där jag bor så har vi askass källsortering. Det finns köksavfall, restavfall, tidningar och kartong och det är en liten rad med små behållare som står längs med gatan. Det finns ingen grov sop eller liknande. Jag köpte mig själv en riktigt rejäl monitor och efter det så har jag en låda på säkert 100x120x50 cm. Kartongen går ju att vika ihop.. men jag har inget sätt att göra mig av med frigoliten.
Närmsta tipp ligger på tok för långt borta och jag tänker inte sätta mig på en buss bara för att slänga en låda. Det finns ingen sorteringsstation förutom på andra sidan stan. Jag vill inte försöka trycka ner frigoliten bland restavfallen eftersom det kan krångla till det för sopgubbarna och om en granne ser mig så ser jag ut som ett arsle.
Så nu har den stått här i mitt vardagsrum i över ett år. FML.
submitted by Carlyone to swedishproblems [link] [comments]


2020.05.25 21:38 EitherLeading Försvunnen/stulen post

För att göra en lång historia någorlunda kort: Min post försvinner spårlöst. Appen säger att spårade paket levereras till min brevlåda men när jag kommer dit är de inte där och ospårade paket och brev försvinner för jämnan. Det handlar oftast inte om post som har något faktiskt värde; Hittills är det dyraste som har försvunnit två likadana paket från Apotea á 200 kronor.
Jag bor som inneboende in en hyreslägenhet (hon som jag bor hos har också blivit av med post) med ett helt olåst trapphus, men med låsta brevlådor med någon form av tröghet på luckan som gör den svår att öppna utifrån. Jag har ingen aning om någon granne har lyckats få en nyckel till hela skåpet eller något, men det verkar inte helt otroligt.
Jag försöker dirigera om så mycket post som möjligt till utlämningsställen, men många butiker vill i första hand leverera till brevlådan och brev kan man mig veterligen göra sådär mycket åt. Jag har inte råd med en postbox i nuläget. Finns det något annat man kan göra? Försökte prata med Postnord när det första paketet försvann, men de sa bara att jag skulle reklamera det hos avsändaren. Kommer antagligen ringa igen nu, men vet inte om de faktiskt kan/vill göra så mycket.
submitted by EitherLeading to sweden [link] [comments]


2020.04.05 16:57 Kexons Någon med lägenhet i gbg?

Jag anser mig själv o vara mer svensk än många etniska svenskar. Jag bor i en lägenhet och den kortaste sträckan till hissen är genom källaren. Men eftersom det är 20 lägenheter som är kopplade till hissen, så är det många som tar samma väg till hissen. Därför brukar jag ofta ta en omväg så jag slipper stöta på en granne och åka hiss med grannen, för det blir alltid lika stelt.
Men ibland när jag ser att ingen har gått in före mig samt att ingen går in bakom, passar jag på att ta källarvägen. Men även då är det 60% att jag stöter på en granne som ska ta samma hiss av 4!! hissar. Nu för 10 minuter sen hände det. Det var en granne som stod och väntade på hissen. Jag svalde min svenska sida och ställde mig bakom honom. (Annars brukar jag låtsas att jag ska till nästa hiss). Han öppnade dörren, gick in och jag gick in efter honom. Sedan sa han något jag inte uppfattade riktigt och gick ut igen. Jag fattade inte riktigt vad som hände så jag antog att han inte skulle ta hissen. Jag tryckte på knappen för min våning och när dörren stängdes, såg jag att han ställde sig utanför hissen. 2 sekunder senare slog det mig; 2 personer i en liten hiss är ju exakt det vi inte skulle göra.
Så finns det någon i göteborg som har en lägenhet de inte använder?
TL;DR: Granne stod och väntade på hissen. Jag gick in med honom så att han fick gå ut och vänta på hissen igen.
submitted by Kexons to swedishproblems [link] [comments]


2020.04.05 16:57 Kexons Någon med lägenhet i gbg?

Jag anser mig själv o vara mer svensk än många etniska svenskar. Jag bor i en lägenhet och den kortaste sträckan till hissen är genom källaren. Men eftersom det är 20 lägenheter som är kopplade till hissen, så är det många som tar samma väg till hissen. Därför brukar jag ofta ta en omväg så jag slipper stöta på en granne och åka hiss med grannen, för det blir alltid lika stelt.
Men ibland när jag ser att ingen har gått in före mig samt att ingen går in bakom, passar jag på att ta källarvägen. Men även då är det 60% att jag stöter på en granne som ska ta samma hiss av 4!! hissar. Nu för 10 minuter sen hände det. Det var en granne som stod och väntade på hissen. Jag svalde min svenska sida och ställde mig bakom honom. (Annars brukar jag låtsas att jag ska till nästa hiss). Han öppnade dörren, gick in och jag gick in efter honom. Sedan sa han något jag inte uppfattade riktigt och gick ut igen. Jag fattade inte riktigt vad som hände så jag antog att han inte skulle ta hissen. Jag tryckte på knappen för min våning och när dörren stängdes, såg jag att han ställde sig utanför hissen. 2 sekunder senare slog det mig; 2 personer i en liten hiss är ju exakt det vi inte skulle göra.
Så finns det någon i göteborg som har en lägenhet de inte använder?
TL;DR: Granne stod och väntade på hissen. Jag gick in med honom så att han fick gå ut och vänta på hissen igen.
submitted by Kexons to swedishproblems [link] [comments]


2020.03.16 14:41 Lifeisasurvey Problem med "influencer/youtuber" granne

Hej,
Är inte helt säker på om detta är rätt plats för ett sånt här upplägg men jag har sett andra fråga frågor om lagar etc.
För ett litet tag sedan fick vi en ny granne. Våran kära granne är en s.k. "influencer" eller youtuber som gillar att skrika, lyssna på musik och titta på tv med hög volym fram tills långt över 12-slaget, både på helger och vardagar.
När vi gick ner för att låta hen veta att det stör så började hen prata om hur hen är rädd för att öppna dörren eftersom hen "har stalkers". (Inte ett dugg konstigt med tanke på att hen lämnar ut så mycket information på nätet).
Men det slutade inte där, hen fortsatte. Till sist övergick vi till lite mer "primitiva" metoder, alltså att trampa på golvet som en varning för att få hen att sluta.
Senast ikväll skrek hen och spelade musik fram tills 01:40-02:00 tiden.
Idag så lyssnade vi på musik runt 13-14 tiden, lite rock, hip hop & etc.
Volymen var lagom, vissa låtar kanske lät högre än andra :/
Hen kommer iallafall upp och börjar ringa på dörrklockan som en galning, när vi öppnar pratar hen om att hen hör musik och att hen inte kan spela in någon podcast. Vi säger bara att vi gillar att lyssna på musik medans vi lagar mat etc vilket vi då gjorde.
Hen börjar iallafall hota med att hen spelat in hur det låter, pratat med andra grannar och ska "fortsätta som jag gör fast värre" innan hen stormar iväg.
Vi bor i en bostadsrätt. Vad har ni för tips? Kontakta någon? Kan hen verkligen göra något emot oss? Eller vi mot hen?
TL;DR: Jobbig granne som säger att hen stör sig på oss när hen är den som stör.
submitted by Lifeisasurvey to sweden [link] [comments]


2020.03.03 20:22 Kesoburk Psykfall till grannar

Bor i nybyggda studentlägenheter där alla flyttade in samtidigt för ca 6 månader sen, men aldrig haft sånna här idioter till grannar innan. Från över mig någonstans brukar (vad låter som) en behemoth på 300 kg gå runt i sina betong-flipflops mellan kl 18-24 VARJE DAG!! Antingen det eller så övar han krigsmarsch eller typ kastar saker i golvet oavbrutet (för man renoverar fan inte så här mycket i en hyreslägenhet) så oavsett är han ju helt jävla störd. En granne på samma våning som mig hör också psykfallet ifråga, och vi bor alltså 6 dörrar ifrån varandra. HUR??? Sen, också ovanifrån, brukar det låta som att nån kastar en påse spelkulor i golvet lite då och då, och sen rullar skiten över golvet i typ 10 minuter, och JÄVLAR vad de tycker om att öppna och slänga igen sina garderobsdörrar i mach 2 när man sitter och chillar efter man har kommit hem. Är det ocd som gör att han måste öppna och stänga varannan minut?? Är det komplett brist på IQ??? Jag får inte ihop det!!! Jag blir galen!!!
submitted by Kesoburk to swedishproblems [link] [comments]


2020.02.29 14:29 iMx2oT Min granne.

Skulle nog räckt med titeln, så känner många igen sig, men!
Bor i lägenhet. 20 lägenheter. Direkt när någon har gjort något som låter lite högre, t.ex. borrat, så måste min granne nästa dag också låta.
Igår satte jag upp en hylla, tog ca en minut. Lät ganska högt då det är betongväggar. Nu, dagen efter, har grannet slagit med hammare och bankat i en timme.
Samma visa varje gång.
submitted by iMx2oT to swedishproblems [link] [comments]


2020.01.08 23:44 restless_oblivion Jag förstår inte vad meningen ens betyder

Tjäna!
jag fick den i ett prov idag och som ni ser svarade jag fel.. vad menar meningen och varför är mitt svar fel?
PS: Jag trodde att det fanns ett skrivfel i menigen. jag trodde att de menade (Mannen, som bor VID granne med, ska flytta) därför jag svarade på det sättet

Svar från studerande:
Mannen, som bor vi granne med, ska flytta. (0%)
Korrekt svar:
Mannen, vi bor granne med, ska flytta.
submitted by restless_oblivion to Svenska [link] [comments]


2019.11.25 14:13 Nyzan Schizofren granne trakasserar min 97-årige gammelmormor

Hej! Min 97-åriga gammelmormor bor ensam i en lägenhet inte långt från mig. Hon har en granne som är otvivelaktigt schizofren, som knackar på min gammelmormors dörr hela dagarna och anklagar henne för att ha stulit hennes pension och att ha gått in till henne mitt i natten och klippt sönder hennes kläder o.s.v. För att förtydliga; hon har ej officiell diagnos av schizofreni (vad jag vet om) men är känd för att vara sjuk i huvudet så att säga. Vet ej hur gammal hon är, men skulle säga runt 70.
Undrar bara hur jag ska gå till väga för att skydda mormor?
Hennes son jobbar på ett ålderdomshem men har ett rykte om sig bland personalen (ingen vill säga någonting utan bevis) så att några barn tar hand om henne är ute ur bilden. Supertacksam för all hjälp, p.g.a. att hon har tagit tag och försökt putta min mamma är jag rädd att hon kommer hoppa på min gammelmormor och fälla henne en dag, vilket skulle sluta väldigt illa för en 97-åring.
submitted by Nyzan to sweden [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.08.12 10:35 woollyhatt Spindelinvasion

Bor ovanpå mammas grannes garage. Minst 10 småkryp om dagen, främst gråsuggor och SPINDLAR. De är så jävla äckliga, den typen av spindel som ser ut som en tarantella i miniatyrformat. Två stycken utförde en koordinerad attack på mig mitt i natten igår, största spindlarna jag någonsin sett. Somnade jävligt sent.
Öppnade ett fönster imorse och titta! 4-8 äggsäckar i varje fönster. Inga lister sitter tätt i huset så gråsuggorna kommer och går som de vill, likaså spindeldjävlarna.
Hur gör jag mig av med dem? Tejpa listerna och dammsuga upp äggsäckarna?
Står redan med bensin och tändare redo, men föredrar ju att ha kvar mina grejer och vill inte gärna flytta tillbaka till morsan.
EDIT: Vi snackar 5-10 spindlar om dagen. Jag tänker inte "vänja av mig" rädslan. Ni hade inte heller tyckt att det var supernice att gosa med spindlar när man ska sova.
UPDATE: Har sprayat hela skiten samt tejpat lite lister. Hittade spindlarnas main hangout och har sprejat ner hela grejen. Nu återstår att hyresvärden släcker lampan som drar till sig kryper utanför dörren och vänta på resultat.
Tack så mycket för all hjälp!
submitted by woollyhatt to swedishproblems [link] [comments]


2019.07.05 09:17 flamberadannanas Min granne ville låna pengar [seriös]

Hej Sweddit!
Jag bor i ett lägenhetshus i ett ekonomiskt utsatt område. Många i området har, sett till statistik på exempelvis Ratsit, problem med sin ekonomi. Mitt emot mig i trapphuset bor en dam som är några år över pensionsåldern. Som mest har vi hejat på varandra i trapphuset och bytt några ord. De korta stunder som vi talats vid så har det framkommit att hon har problem med sin ekonomi pga en närstående har stulit pengar från henne.
Igår ringde hon på min dörr och var helt förtvivlad. Hennes pension kommer inte förrän den 19:e, så hon bad om att låna pengar (några hundralappar). Pengarna skulle gå till mat och medicin, men jag har vissa tvivel.
Efter en stunds funderande så gick jag med på att låna henne lite pengar och hon lovade på heder och samvete att pengarna skulle betalas tillbaka så fort hon fått sin pension. Jag kan avvara summan, så världen går inte under om hon inte betalar tillbaka.
Nu har jag dock börjat fundera på mitt val. Är det så att jag sponsrar ett ohållbar livsstil och att jag gjort min granne en björntjänst? Nu känner ni inte min granne (det gör inte jag heller i och för sig), men hur hade ni agerat?
Tl;dr: Granne 65+ ville låna pengar till medicin och diverse. Jag lånade ut. Rätt eller fel?
Uppdatering: Grannen betalade tillbaka.
submitted by flamberadannanas to sweden [link] [comments]


2019.06.28 20:05 danceswithnorwegians Osäker på om granne bokat tvättstugan

Så.... jag skulle tvätta idag. Jag bor i radhus som är en bostadsrätt och som har tvättstuga. Det är ganska få som delar på tvättstugan, så det är inget invecklat system man bokar genom: Man skriver upp sig på ett papper som sedan byts. Det ligger olika pennor bredvid pappret. Det är här problemet uppstår. Det ligger en blyertspenna där som en granne har använt. Eller har den det? Det ser ju utsuddat ut. Alla andra som använt samma penna har skrivit mycket skarpare. Nåja, jag börjar få slut på kalsonger Sitter nu och spelar PS4 i skräck för att jag kanske rånat någon på dess välbehövliga tvättid.
submitted by danceswithnorwegians to swedishproblems [link] [comments]


2019.06.21 16:19 UglyManChild2 Vad gör man ensam på midsommar?

Jag är ensam och har supertråkigt. Bor ute i skogen själv, närmaste granne ca 2km bort.
Som varje högtid så kryper ångesten på att man är helt ensam.
Ni andra som är ensamma, vad gör ni?
submitted by UglyManChild2 to sweden [link] [comments]


2019.03.03 22:58 kasta_av Sanitär olägenhet, barn, och en skitstövel granne

Hejsan svejsan, använder en throwaway konto då jag har en ganska känslig fråga att ställa. Eller många frågor bättre sagt.

Jag har en granne (mellan 30-40 år) som är ett gigantisk skitstövel och jag vill egentligen göra en (eller flera) orosanmälan kring hans lägenhet och livsstil, för hans egen hälsa och hans barn.

Han lever i en lägenhet som man skulle kunna kalla ett skithög på sina bästa dagar, men rent sagt är det sanitär olägenhet. Flugor överallt mitt i vintern, gammal mat och disk, damm och skit överallt, pantflaskor med dricka kvar så mögel växer i dem, osv. Det stinkar även ut i korridoren vid hans dörr. Lägenheten i princip alltid ser ut så. Då och då blir lägenheten städad i en panik, antigen av en släkting till honom eller förr så var det hans ex, men efter några veckor så är det alltid tillbaka till det gamla. Jag har sett insida av lägenheten några gånger och jag fattar inte hur hyresvärden inte har vräkt honom ännu. Han har bott här i typ 7 år.

Jag skulle skita i om han bodde ensam i sin äcklig lägenhet, men han har nämligen tre barn. En bor hos honom varannan vecka, de andra två bor med sin mamma (hans ex) och bara hälsar på då och då. Vi ser dem i princip aldrig. Men stackars dottern som bor varannan vecka. Hon är typ 11 år och bor i sånt skit. Detta är inte okej.

Han har massor med problem utöver att han lever i skit, men han borde inte ha såna problem. Han har ett jobb, han har en ganska högprofil i vårt stad då han coachar ungdoms innebandy (hans dotters lag samt Herrens A Lag), han är egentligen den sista person man skulle tro lever som han gör. Det är egentligen en falsk ansikte han visar upp för andra tycker jag. Innan hans ex lämnade honom bodde hon och deras gemensamma barn i lägenheten med honom och vi alla hörde hur han skrek på henne, alla hemska ord han sa, osv.

Jag och några andra har försökt att prata med honom om sin situation men han försöker att få folk att tycka synd om honom med * Ååååh men du vet jag har mått så dålig sedan Exet lämnade mig. Jag orkar inte, jag är så deprimerad... * Grejen är att jag (och andra) köper inte det. Jag pratade med en polare som var grannar med honom för 10 eller 9 år sen på sin förra lägenhet, innan Exet och barnen och allt när han var singel kille med bara äldsta dottern. Polaren uppger att denna lägenhet var lika dålig som hans nu är, och att hans mamma kom och städade lägenheten varannan vecka så han skulle kunna klara av att ha sin dotter där på sina pappa veckor.

Så nu till min fråga. Jag vill egentligen göra en anmälan (sanitär olägenhet) till social men jag inte vill chansa att han får reda på att det var jag. Han har ett sjukt temperament som jag inte vill hamna på fel sidan av. Jag vet att jag kan vara anonymt men sanningen är att han kommer att veta det var jag eller någon annan i vår byggnad även om vi skriveringer anonymt. Är det bättre att ta det med hyresvärden och hoppas dem går in i lägenheten, fotar, och sedan skickar till soc?
Andra anledning till att jag inte vill göra en vanlig soc anmälan är att soc alltid ringer i förväg och bokar tid med personen som ska utredas, och det ger skitstöveln tid att be en släkting att komma och städa åt honom. Jag har nämligen några foto som bevisar hur dålig lägenheten har sett ut, men det kommer definitivt avslöja vem har gjort anmälan då vi är inte många som har haft tillgång till hans lägenhet senast fyra år.
Är det kanske bäst att ringa det till barnets skolan anonymt?
Finns det något sätt jag kan få det att se ut som myndigheterna bara fick reda på det genom hyresvärden eller så?

TLDR Jag har en läskig skitstövel granne som bor i sanitär olägenhet med ett barn varannan vecka. Hur kan jag bäst göra en anmälan vart han INTE kan få reda på att det var jag?
submitted by kasta_av to sweden [link] [comments]


2018.11.13 17:14 donaldo3 Ett högt stängsel med taggtråd. Det omringar nu utemiljön till ett bostadsrättshus i Kviberg - ”Känns som en ny Berlinmur”, säger en granne som bor i hyresrätterna nästintill.

Ett högt stängsel med taggtråd. Det omringar nu utemiljön till ett bostadsrättshus i Kviberg - ”Känns som en ny Berlinmur”, säger en granne som bor i hyresrätterna nästintill. submitted by donaldo3 to sweden [link] [comments]


2018.04.09 18:38 revokatt TEMA ÅÄÖ

Åke bor på en ö. Denna ö heter Tjörn. Tjörn är en av många öar i Göteborgs skärgård.
En skärgård är en samling öar som ligger nära en kust. På engelska kallas en skärgård för archipelago.
För att ta sig till Tjörn kan man ta färjan, eller åka båt.
Har man en egen båt kan man helt enkelt åka över med den.
Vissa öar har ingen färje-tillgång, ofta för att dem är så små. Då måste man åka båt.
Vissa åker till och med båt för att handla! Tänk dig det, matkassar i en båt. Konstigt.
På Åkes ö rinner en liten å från toppen av ett litet berg ner till havet.
Åke bor halvvägs nerför denna å.
Lite längre ner bor Åkes granne, Berit Wägner.
Berit Wägner är inte helt såld på att ha Åke som granne, men hon överlever det.
Även om Berit och Åke inte kommer överens så bra så är det alltid noggranna med att hälsa när de stöter på varandra.
Ibland är de både ute och plockar svamp samtidigt, till exempel. Då är ett glatt “hej!” viktigt för grannsämjan.
Sämja är ett väldigt gammalt och sällsynt ord och innebär ungefärligen att någonting står rätt till. Grannsämja är alltså när grannarna kommer överens. Annars kallas det grannosämja.
En konstig sak med svenska är att bokstaven “e” i svenska uttalas som bokstaven “ä” i vän, fastän dem stavas så olika. Om en svensk är ärlig så är ljuden likadana, men om en kines är härlig så stämmer ljuden inte alls överens.
Det finns många sådana här konstiga saker att behöva lära sig i svenskan. Detta är bara del ett i en serie texter som handlar om temat Å, Ä och Ö, bokstäver som nästan inte finns i några språk alls förutom svenska. Ett är för övrigt ett konstigt ord, eftersom dess homonym - ätt - uttalas exakt likadant, men betyder något helt annat. Ett betyder såklart det första eller det ena, t.ex det står ett bord i köket. Ätt betyder släkt, eller släkt-träd, som i engelskans heritage, t.ex min ätt har svarvat bord i århundraden.
submitted by revokatt to MonikaSvenska [link] [comments]


2018.03.22 20:13 Yapz Västlänken...

Hej hoj! Är en gammal Göteborgare-ish som studerar utomläns men följer GP lite då och då. Jag har märkt av en stadig ökning av kritiska artiklar av västlänken och ser även lite grann på sociala medier. Det verkar dock som att varenda själ i Göteborg liknar västlänken med självaste djävulen. Men alltså, något känns ju lite skumt. Om nu alla är emot det, varför arbetas det på så hårt?
Tänkte därför fråga er göteborgare som faktiskt bor där. Hur är tempen när det kommer till västlänken? Är folk generellt sett för eller emot den? Så jäkla svårt att få en tydlig bild av genomsnittsgöteborgaren av att bara läsa GP.
submitted by Yapz to Gothenburg [link] [comments]


2018.02.04 18:02 armandur Helgäventyr

I torsdags stannade hela stan på grund av snöfallet. Jag var den ende som tog med egen bil till jobbet (jag kör en Volvo 142 årsmodell 1972). På torsdagen jobbade jag till 18 och lät bilen stå kvar över natten till fredagen.
Fredag
På fredagen hade större delen av snöfallet mattats av och jag gick i ett snölandskap till jobbet (som tur är har jag bara drygt 400m dit). Jag jobbade idogt hela dagen och gick ut för att skotta fram bilen och åka hem 17.40. Efter att ha borstat av bilen, samt vis av erfarenhet lagt en del grus bakom bakhjulen försökte jag mig på att starta och åka därifrån. Bilen startar utan problem, men jag slirar bara när jag försöker åka därifrån. Försöker ett tag till innan jag ringer en kompis och frågar om han kan komma och ställa sig på min dragkrok för att få lita tryck på bakhjulen då jag står i nedförslut.
Han dyker upp vid 18.25 och vi börjar dona med att stå på dragkroken, knuffa, grusa mera och hålla på. Till sist bestämmer vi oss för att dra upp bilen med hans fyrhjulsdrivna pickup, tyvärr visar sig varjen jag eller han ha bogserlina (eller rättare sagt, han har eventuellt en bogserlina, bara det att hans baklucka frusit fast och vi får inte upp den), sagt och gjort så åker vi till närmsta mack och ska köpa en bogserlina.
När vi rullar in på macken ringer kompisens mamma och berättar att en av deras förare kört fast (de har ett taxibolag). Vi kollar upp var det är, det är en riktig skitväg, men inte så långt ifrån där vi är. Vi säger att vi går in och köper en bogserlina först, sen åker vi bort och tittar hur det står till med taxichauffören. Inne på macken är alla bogserlinor slut. Vi åker då bort till en annan mack, på väg dit chauffören kört fast, men även där är bogserlinorna slut. Vi åker bort mot chauffören ändå, man kan väl alltid knuffa, men stannar till hos min farmor och farfar på vägen och lånar två spadar. Klockan är nu 19.20.
Vi anländer några minuter senare bort till vägen där taxichauffören kört ner, det är en liten krokig väg med en varningsskylt om privat väg. Det äldre paret som beställde taxiresan bor längst ned på vägen och sa till chauffören att det går att vända längst ned, det gjorde det definitivt inte.
Vi parkerar uppe på den större vägen och börjar gå ner på den lilla vägen, det vi ser då är att en frontlastare håller på att skotta vägen, vilken resulterar att vi i princip bara kan stå och titta på medan lastaren skottar och taxibilen gasar maximalt för att backa upp, vilket han lyckas med till slut.
Vi packar in oss i bilen igen, jag ringer en annan kompis och hör med han om han har någon bogserlina, jo han har två stycken och en spännrem, vi börjar åka bort mot honom. På väg dit ser vi något som ligger på vägen, jag ber kompisen stanna bilen och hoppar ut, det verkar vara någon form av kopplingsmojäng till en av de stora lantbrukstraktorerna som plogar runt i stan, inte optimalt att köra på mitt på vägen, speciellt om den skulle bli översnöad. Kompisens syster känner den som har åkeriet med traktorerna så vi lastar in mojängen i bilen och åker vidare bort och hämtar bogserlinorna.
Efter vi hämtat linorna åker vi förbi farmor och farfar och lämnar igen spadarna, och åker sedan tillbaka till mitt jobb. Klockan är nu 20.06.
Vi drar upp bilen och drar den snett så den står mot utfarten på parkeringen istället för med nosen i nedförsbacke. Jag startar och kör lite grann, vi upptäcker att vänster bakhjul låser sig när man åker framåt, jag har varit med om detta en gång förut och kör lite fram och tillbaka med bilen, det verkar släppa. Jag kör iväg och upp på en annan parkering bredvid jobbet där jag kör runt några varv, till slut märker jag att det är något som inte står riktigt rätt till, och stannar. Hjulet verkar ha låst sig igen, nu när jag står innen på den andra parkeringen. Jag och kompisen håller på ett bra tag med att knuffa bilen ömsom framåt, ömsom bakot, vi hissar upp bilen med domkraften jag har i bagaget, skruvar loss däcket, tittar på bromsarna, smörjer, sätter tillbaka däcket och hissar ner bilen. Till sist verkar vi lyckats få hjulet att snurra och jag backar kvickt in så att jag står hyfsat bra på denna nya parkering, och låter bilen stå över natten till lördagen.
Lördag
På lördagen promenerar jag bort till bilen igen för att kolla i dagsljus vad det är som händer. Efter lite telefonkonversation med han jag lånade bogserlinorna av får jag tips om att kolla handbromsvajern på undersidan bilen. Handbromsvajern på högersidan löper fritt men, den på vänster sida är stum. Försöker försiktigt knacka loss den med en hammare och tina med en tändare men får se slaget förlorat.
Lämnar bilen återigen en natt till till idag söndag.
Söndag Idag hade jag tänkt låna en liten handgasolbrännare av min mammas granne, men den hittade han inte åt, han har saknat den länge, och har ev. slängt den av misstag. Ringer min pappa för att få skjuts bort till farmor och farfar där jag vet att farfar har en stor ogräsbrännare med tillhörande gasoltub i garaget. Jag har även tagit ut snöskor ur bilen, då farfar just nu har 180cm drivor framför garaget och förrådsdörren.
Jag får tag på pappa och vi åker bort till farfar och hämtar brännaren, jag slänger in mig under bilen, värmer på bromsarna och handbromsvajern och får den till sist att släppa, sätter mig i bilen och åker ner med den igen på jobbparkeringen, ställer mig där det är mer plant och på en plats med motorvärmaruttag, därefter åker vi tillbaka med gasolbrännaren till farfar och jag får skjuts hem av pappa.
tl;dr - Se till å fetta in era vajrar!
submitted by armandur to sweden [link] [comments]